Fackförbund och Las-lagen

Jag tycker det är orimligt att fackförbund har så mycket att säga till om när det oftast i grund och botten handlar om en "huvud"ombudsmans personliga åsikter och värderingar, och orimligtvis är insatt i alla verksamheters frågor och begrepp.
Fackförbunden gjorde ett jättejobb för 70 år sedan, men nu lever vi på 2010 talet och kan inte "tycka synd om" varenda frisk myndig arbetstagare i landet utan måste i många fall se till verksamheters och företags bästa och kvalitetssäkra dem. Det gör inte att vi blir utan vare sig 8timmars arbetsdagar, normal lön eller semester, men det gör kanske i vissa fall att vi slipper ta hänsyn till lata arbetstagare kontra entusiastiska flitiga, och det kanske gör att de som inte sköter sitt jobb faktiskt kan få en varning med påföljd då det är berättigat.
Las är inte i många fall det bästa alternativet då det är tal om nedskärningar.

Hur skatten ska prioriteras enligt mig.

Jag vill ha en stark välfärdskärna.
Sverige ska vara ett land att växa upp och kunna utvecklas i med rika möjligheter oavsett födeslstatus och familjebakgrund.

Jag vill att skatten ska ges och prioriteras till grunden för ett välfärdssamhälle, dels för att det är det mest solidariska och medmänsliga vi kan göra, men även för att jag tror det ger mest ekonomisk utdelning i framtiden och i tanke på statskassa.

Därför anser jag att barngrupper på dagis ska vara mindre, förskollärare fler, skolklasser mindre och resurser öka. För det skapar trygga barn med goda förutsättningar och tillgodose sig kunskap, barn som växer upp och kan ta över vår framtid.

Därför vill jag att vårdcentraler och primärvård ska ha ökade resurser. För om vi känner trygghet att få hjälp i tid tar vi den, och omkostnaderna som blir när patienter får vänta och besvären förvärras minskas.

Bägge dessa punkter tror jag också gör att vilsna och sjuka människor i behov av sjukersättning och akassa i framtiden minskar.

Det skapar förutsättningar för ett friskt, sunt och gott arbetsfört samhälle.

Vi måste fördela skatten för grundbehoven, för om vi kan tillgodose dem bra så minskar behovet av skattefinansierat yttersta stöd, sådant som egentligen bara ska behövas i extremfall och som faktiskt är väldigt dyrt, men som tex stora barngrupper kan leda till, dvs otrygghet, kriminalitet, utanförskap, socialbidrag osv.

Barnen är vår framtid och där kan vi inte skära ner, där ska vi satsa!

40 is the new 20?

Det kommer mer och mer.
Vuxna kvinnor som sticker ut hakan.
Ensamma mammor.
Ekonomiskt oberoende äldre tjejer.
Kvinnor som vet vad de vill.
Som har erfarenheter och ett självförtroende i vuxen ålder. Oavsett och oberoende mannen och förhållanden.
Och därmed blir vackra.
Och kräver som köpstarka konsumenter att se reklam som passar dem, att få köpa kläder som passar dem.
Som har lämnat emo åldern bakom sig.
Som har lämnat Britney Spears gulliga och ångestfyllda tonårskomplex, väx upp snabbt och SE-MIG syndrom.
Som vill bli sedda för de de är. Även om det kanske inbegriper lite botox o en och annan lyftning. Om de vill. För att DE vill, inte männen.
Positivt ja visst.
Skönt om ungdomskulten en gång för alla kunde begränsas.
Den var också positiv till en början. När människor för första gången fick en tonårstid över huvudtaget, och kunde få vara ett mellanting mellan barn och vuxen, den tiden som är så viktig för att finna sig själv. Men blir så ångestfylld och krävande när ingen vill växa ur tonåren. När alla vill vara en tonåring, eller 40 .åriga män vill ha en tonåring. När samhället enbart ska handla om tonåringar. Vad fick vi då? Jo, en kult av emo, av självskadebeteende, rakblad, ångest, psykofarmaka. Dags att lämna den åldern.
Och inse att vi alla ska gå igenom tonåren.
Och det betyder att det finns ett liv efter tonåren.
Kanske den viktigaste tiden i livet? Den när man mognar och blir vuxen.
Även kvinnan. Som idag kan bli vuxen i sig själv. Med eller utan familj.