Angående landstinget och vården

Ett av mina barn fick besvär som krävde en provtagning förra veckan. Flink och medveten som jag är så ringde jag på onsdagen och meddelade att detta behövdes, men att vi tyvärr inte av personliga/privata skäl kunde komma ner och lämna detta enkla prov, som ger svar på nån minut, förrän på fredagen. En dag som i de flesta vårdcentralers och labs ögon är en mycket lugn dag, och det borde ju vara till glädje för dem att två dagar innan känna till en arbetsuppgift, istället för att ha oss hängandes där i väntrummet. Men först blev jag nekad. Skulle komma ner samma dag jag ringde. De kunde inte lägga in en sådan enkel beställning två dagar i förväg. Men jag stod på mig. Och fick bekräftat att så skulle ske. Så på fredagen åker jag ner med barnet för att lämna provet på lab och gå därifrån. Trodde jag. Men de hade trots allt inte lyckats lägga in en beställning trots löfte om detta. Så först satt vi i kö i labväntrummet. Därefter satt vi i kö på dagjouren för att träffa en sköterska och få lägga in om en ny beställning. Sedan satt vi i kö i ett nytt väntrum för att få träffa doktor. Det sista var ju bra, och noggrannt gjort, men i övrigt är det förvånansvärt och beklagligt att inte en enkel provtagning kan gå så smidigt tillväga som det borde kunna bli gjort!

Ett annat exempel på den tröga vården är när jag sökte för akuta besvär i december. De ville ta emot mig på sjukhuset men kunde inte för det krävdes remiss. Och familjeläkaren måste ha ett speciellt rum för att ta emot mig. Så det var 3 veckors väntetid innan jag fick träffa henne i det rummet, för att hon sen ändå såklart inte kunde göra nåt annat än att skriva en remiss till sjukhuset, som faktiskt gav mig en strax efter 3månadersgränsen för vårdgarantin. Det inbokade besöket hade jag således nu i måndags. kom dit i god tid. Fick vänta 20 minuter efter utsatt tid trots att det var bokad tid på en mycket lugn mottagning. Fanns bara en patient före mig som dessutom skulle till en annan doktor. Och ingen ursäkt för väntan. Sedan var dock läkaren mycket bra och gjorde ett utmärkt jobb, men hanteringen av vårdärenden tills man äntligen får träffa en levande människa är under all kritik.

Så nog är det bra med privata aktörer på vårdmarknader för att skapa lite konkurrens. Även fast jag anser att det statliga skyddet och vården ska finnas. Alla ska ha rätt till hjälp, även om man inte hunnit spara ihop 100 000 till en operation. Men å andra sidan - jag betalar jävligt mycket i skatt varje månad på mina två jobb, och anser att mina, och alla andras, skattepengar borde kunna ge en bättre, snabbare vårdhantering än vad som finns idag. Vi vet att folk pga väntetider har t.o.m avlidit pga att de inte fått sin diagnos och rätt behandling i tid. Så det är av yttersta vikt att sjukvården i ett samhälle fungerar. Därmed såklart inte sagt att de som jobbar där inte gör sitt jobb, för det gör nog de allra flesta, men om de går på knäna gör det också resultat. Ett negativt sådant.

Vi ser det inom skolan och barnomsorgen också. Nedskärningarna. Pedagoger som går på knäna. Extra resurser som måste läggas på stökiga barn. Barn, och de blir tydligen fler och fler, som måste utredas för sin stökighet. Fast det antagligen i flera fall beror på för stora barn/skolgrupper på för liten yta med för liten tid till varje elev. resurserna för att några barn bråkar kostar också pengar. Och kanske gör att de tysta barnen, de som lider inombords men inte utagerar, kanske förblir dolda. Men ofast visar sig detta få konsekvenser senare i livet, och ofta ger det i förlängningen en ökad ekonomisk kostand för samhället också, i bland annat forma av sjukvård, i vissa fall av kriminalitet och socialbidrag.

Så att satsa skattepngarna på rätt sätt i grunden ger utdelning på längre sikt, och vi får ett friskare, mer välmående samhälle. Och om vi känner att vi blir sedda, att vi i våra yrken har nog med tid att se en annan människa då skapar det en positiv cirkel som gör ett bättre land, en bättre värld. Ge och du ska få tillbaka.